Sitter på min semester och funderade över min sportfiskehobby. Fastnade över hur många storfiskar jag har varit med om att få upp. Tyvärr så har jag haft "oturen"att aldrig få dem själv. Om det nu är turen eller oturen det hänger på eller om det nu råkar vara så att jag är en fruktansvärt röten fiskare.
Några fina exempel: Gädda12770g(mitt spö), gös7480g(mitt spö), gös8840g, färna2740g, Björkna910g, Lake4400g,Ål1910g,Abborre1500g,Sutare2875g.
Eller kan det vara så att jag för med mig en så rejäl klick flyt till mina medfiskare att de lyckas?
Är jag avundsjuk och missunnsam? Javisst det är klart jag är. Det kunde ju faktiskt lika gärna ha varit jag, eller? När man lägger så mycket tid och pengar(blir en hel del) så vore det konstigt om jag inte blev en gnutta missunnsam. Men jag har inte kommit till den nivån att jag hellre åker ut ensam än att ta med mig någon(vore ju fruktansvärt i fall denne skulle råka få napp och snuva mig på fångsten.) :)
Det som får mig på bättre tankar och sunt tänkande inträffade när vi var på juniorlägret och min sons kompis får upp sin riktigt fina gädda på sju kilo. Direkt och spontan säger min sjuårige son till sin kompis, Grattis Isak, det måste vara jätte kul att ha fått en så stor fisk. Han menar det verkligen och skiner som en sol trots att det lika gärna kunde varit han som hade fått gäddan.
Jag blev både glad och stol över min son som faktiskt redan har fattat hela grejen med fiske. Vad vore hela fångsten och fisket om man inte fick dela det med någon. Ta pb. på gädda ensam i en båt med endast ett taskigt kort från en mobilkamera att referera till. Vore inte lika kul som om att ha med sig en bra vän att dela upplevelsen med.
Delad glädje lika med dubbel glädje gäller ju fiske i allra högsta grad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar